VAKSALA I VAKSALA

Inom området för den nya Österleden gjordes en arkeologisk undersökning under hösten 2006. Undersökningen omfattade två fornlämningar, delområde A och B.

Delområde A omfattade en 0,8 hektar stor yta belägen i slänten ner från det stora grav- och boplatsområdet väster om Vaksala kyrka och utgjorde en fortsättning på detta. Fornlämningen bestod av en boplats med minst sex hus av olika konstruktion, fördelade på fyra gårdslägen. På boplatsen fanns även ett större kulturlager innehållande stora mängder djurben och keramik. Vidare fanns flera kokgropar, härdar och större avfallsgropar. Den vanligast förekommande djurarten var nöt, följt av får eller get (tittar man bara på benen är dessa bägge arter svåra att skilja åt) samt svin och även en mindre mängd häst. Hästen uppvisade dock inga spår av att ha slaktats. En del vilt fanns också representerat, exempelvis älg och björn. Benen kom till allra största delen från köttrika delar på kroppen. Detta innebär troligen att tillagning och konsumtion av djuren skett på platsen, medan slakt av dessa skett någon annanstans. Slakt brukar resultera i mer köttfattiga delar av djuren. Fisk, som abborre, gädda och braxen, samt fågel, som gäss och trut eller mås påträffades i ett par kokgropar. Tillsammans med fisken påträffades en hel del bränd lera, vilket mycket väl skulle kunna innebära att lerinbakad fisk stod på menyn. På vissa delar av området uppvisade benen spår av att hundar gnagt på dem, vilket visar att dessa ben under en tid låg framme och inte grävts ner. Keramiken har överlag behandlats genom s.k. rabbning, dvs. att kärlens yta påstrukits med ett skikt av grov, sandblandad lera. Denna keramik betraktas allmänt som karaktäristisk för bronsålder (1800-500 f. Kr). Även keramik från äldre järnålder påträffades inom området.

C14-analys och typologiska studier av främst keramik visar att boplatsen använts från bronsålderns period I (1600 f.Kr) fram till övergången mellan bronsålder och äldre järnålder (Kr f). Sin största utbredning hade boplatsen kring 1000 f. Kr, då två gårdar verkade ha funnits på platsen parallellt. Under äldre järnåldern verkar boplatsen ha övergets, varefter området fungerat endast som åkermark. Ytligt i åkern fanns medeltida betseldetaljer och efterreformatoriska klädesdetaljer som byxspännen. Dessa hade antagligen tappats i åkern vid jordbruksarbete.

Av övriga fynd finns bl.a. ett antal välbevarade löpare till malstenar, knackstenar, slagen flinta och kvarts samt bennålar och andra benföremål.

Kring en berghäll låg rester av fyra förhistoriska gravar. Dessa hade möjligen utgjorts av runda, fyllda stensättningar. Större delen av gravarnas stenpackningar hade bortförts i äldre tid..

Gravarna var inte kända innan förundersökningen, och det finns uppgifter som tyder på att skadorna åstadkommits före 1900-talet. Totalt påträffades åtta gravgömmor med brända ben. Analysen av benen i gravarna visade att minst åtta människor hade begravts på platsen, och att alla utom en var barn eller ungdomar. Om det rör sig om ett regelrätt barngravfält, alltså en viloplats specifikt ägnad åt unga individer, går inte att säga, men så kan mycket väl vara fallet. Övriga fynd utgjordes av enkla gravgåvor som keramik, båtnitar, ett lårbensformat bryne och ett 20-tal glasflusspärlor.

Utöver gravarna fanns också härdar. De kan ha använts vid gravritualer som utförts i samband med begravning. Fynd av glaspärlor och ett sandstensbryne pekade på att gravarna kunde dateras till yngre järnålder (550–1050 e. Kr). En del keramik kunde härröra från Vendeltid (550-750 e. Kr). C14-analys daterade även ett par av barngravarna till yngre järnålder, medan två andra daterades till bronsålderns period IV (1000 f. Kr), alltså 1500 år tidigare. Det verkar märkligt nog som om man återvänt till samma plats efter 1500 år, för att återuppta barnbegravningar.