Varaktigt övergivna – ett barn, ett skålgropsblock, ett tält
I påsktider 2009 fick jag ett kul litet arkeologisk uppdrag. En parkeringsficka skulle anläggas intill en rondell vid den nyligen ombyggda Österleden i Östra Uppsala. Platsen är en av många gamla rurala miljöer i Uppsalas närområden som kringränts av den urbana expansionen, och nu ligger inom industriområden eller med köpcentra knackande på dörren.
Anledningen till att museet kopplades in var att området låg i direkt anslutning till en känd fornlämning. På en liten höjd fanns dels ett större block med ett 80-tal skålgropar, dels två stensättningar. Greta Arwidsson, en legend bland Uppsalaarkeologer, påträffade på 1930-talet en välbevarad statusgrav från romersk järnålder i åkermarken strax sydväst om kullen. Denna exceptionella skelettgrav hade anlagts för ett barn i 7/8-årsåldern och den utmärkte sig för sina rika fynd, bland annat de märkliga bronsbeslag som fanns vid barnets fötter. De har ibland tolkats som delar av skodon, och fantasifulla forskare har föreslagit att dessa skulle ha varit ett par romerska sandaler, något som Arwidsson själv avfärdade. I området har i sen tid påträffats ytterligare gravar.
Plan över skelettgraven som Greta Arwidsson undersökte 1936.
Fast besluten att hitta minst tre skelettbegravningar med allehanda exklusiva gravgåvor gav jag mig ut i den tidiga aprilsolen. Här skulle grävas! Tre timmar senare hånlog tussilagon i vägrenarna medan jag konstaterade att dagens fynd utgjordes av asfaltsklumpar, isolatorer från 1950-talet och fönsterglas. Området där parkeringen skulle anläggas var helt sönderschaktat och inget återstod av de äldre marklagren. Även om jag var missnöjd med resultatet var jag lite nyfiken på lämningen jag aldrig besökt. Jag tog en fika på stående fot och vandrade omkring på den lilla höjden, knäppte ett par bilder på blocket och försökte utifrån minnet av Arwidssons gamla artikel från 1941 räkna ut var skelettgraven legat. Och tvärstannade. Höjden var bebodd. Mitt på, dold från alla håll av snårig ungskog, hade någon satt upp ett gammalt slitet tvåmanstält och över detta spänt en presenning. Området närmast tältet var fyllt med bråte. Gamla dynor från utemöbler, en kabeltrumma, T-spritflaskor, kläder, skor, en uppochnedvänd kylväska, kartong i drivor. Platsen verkade övergiven men en varningsklocka ringde, aktiverad av mina fördomar. Jag hade inte lust att överraska någon som eventuellt hade a) en kamphund, b) ett amfetaminberoende, och jag närmade mig mycket försiktigt.
Det övergivna tältet. Skålgropsblocket (Vaksala 126:1) är bakom ryggen på fotografen.
När jag kom närmare såg jag mycket riktigt att det lilla lägret hade övergivits, troligen redan innan vintern. Allting var täckt av fukt, och mögel växte på flera ytor. Men jag insåg att den som bott här hade arrangerat det så bekvämt som möjligt för sig. Kabeltrumman utgjorde ett bord och kylväskan hade innehållit frukostmat. T-spriten hade troligen utgjort bränsle till ett likaledes övergivet trangiakök snarare än värmande om än tokgiftig dryck under de kyliga höstmånaderna. Från en tältpinne till en närbelägen gren löpte en tvättlina. Framför tältet låg gamla byggmattor som skapat underlag till ett uterum. Ett mycket rudimentärt men fungerande hem för någon som inte fått plats i övriga samhället. Möjligen hade platsen övergivits i all hast. Både tältet, kylväskan och en del av kläderna var i bra skick och hade kunnat tas med. Om inte… jag tog mod till mig och kikade in i tältet. Sovsäck - bra kvalitet faktiskt, madrass, kläder, men inte det jag varit rädd för. Ingen hade dött här.
Jag insåg att jag faktiskt stod på en fornlämning, anlagd på en fornlämning. Enligt den fornminneslagstiftning som var aktuell 2009 (och fram till 1 januari i år) definierades en fornlämning som ”lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna” (2 kap 1 § Lagen om Kulturminnen (1988:950)). Vad lagen inte innehöll var ett ålderskriterium. Rent hypotetiskt hade jag kunnat anmäla tältplatsen till FMIS under kategorin ”lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång” (2 kap 1 § Lagen om Kulturminnen (1988:950)).
Nu har det alltid funnits en viss praxis när det gäller anmälande av nya fornlämningar. Lämningar tillkomna i sen tid har inte premierats. Detta har nyligen konkretiserats genom en lagändring när en tidsgräns införs som begränsar det allmänna skyddet av fornlämningar: en lämning som kan antas ha tillkommit år 1850 eller senare omfattas numera inte av det allmänna skyddet för fornlämningar (Kulturmiljölagen (1988:950)).
1850? Varför just det året? Gränsen var från början satt till 1750, men efter protester från ett antal remissinstanser ändrades den. Den kan kännas godtycklig, men årtalet är logiskt. Vid mitten av 1800-talet började det moderna Sverige växa fram. Jordbruksreformer och skiften förändrade landsbygden, industrialiseringen och det moderna skogsbruket inleddes, kommunikationsnäten (framförallt järnvägarna) byggdes ut, näringsfrihet och frihandel infördes. Vår värld, som vi känner den, föddes. Alla förändringar hade en massiv påverkan på kulturlandskapen och spåren efter dem är de tydligaste och vanligaste avtryck vi människor satt på vår omgivning.
Nu anmälde jag inte tältet och de kringspridda ägodelarna till FMIS. Så här i efterhand kan jag ångra det, det hade nog skapat visst huvudbry och inte så lite irritation, och det kan ju alltid vara kul. Vad jag gjorde var att gå omkring och fundera över ett liv på marginalen, en regnig höst 2008 och ett par slitna skor, uppslängda på ett stenblock med 3000 år gamla skålgropar. Ett offer.
Glad påsk.
På väg hem vände jag mig om och tog en sista bild på lägret. Tältet döljs av den sönderrivna presenningen. En stensättning (Vaksala 126:2) kan anas bakom slyn som omger lägret. I förgrunden skålgropsblocket (Vaksala 126:1).
Att läsa mer
Greta Arwidsson: Brillingefyndet – En skellettgrav från äldre romersk järnålder. i: Uppland (Upplands Fornminnesförenings Årsbok) 1941