Olof Verelius runsten

På Gamla kyrkogården i Uppsala finns gravplatser med gravstenar, vältrimmade buskar och träd som höjer sig över grusgångarna som slingrar sig runt viloplatserna. Här rester sig en gravhög med en runsten i granit. Under gravhögen vilar en herre vid namn Olof Verelius.  

Med hjälp av borstar, etanollösning och ångtvätt har Upplandsmuseets arkeologer avlägsnat mossa och lav på runstenens framsida. Under mossan avslöjas en runslinga i form av rundjur som går om varandra. Runslingan innehåller orden som Olof Rudbeck diktade till runstenen som han lät resa 1698 över sin vän och kollega Olof Verelius.

”Här ligger under stenarna och lundens rötter, till

mull rutten, han som människor lärde forntids sed,

hävd och skaldekonst”

Figur 2. Runslingan blir synlig bakom mossa och lav. Foto Angelica Larsson, Stiftelsen Upplandsmuseet.

Olof Verelius började sitt liv 1618 som prästson i Småland. När han 1638 anlände till Uppsala efter studier i Dorpat i nuvarande Estland hade han redan antagit namnet Verelius. I Uppsala fick han uppmärksamhet av såväl ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus som Axel Oxenstierna och genom dem fick han anställning som lärare hos högadliga familjer. Med sina elever reste Verelius igenom Europa och stannade till i Holland, Schweiz, Italien samt Frankrike innan han återvände till Uppsala 1650. Två år senare utnämndes han till akademiräntmästare och kom att tillhöra Olof Rudbecks forskarkrets. Det var på Rudbecks förslag som han 1662 utnämndes till professor i ”Fäderneslandets antikviteter” och blev därmed Sveriges första professor i arkeologi. Året därefter ska han ha genomfört en av de första utgrävningarna i Sverige, vid Broby i Börje socken. Verelius satt även som Riksantikvarie 1666–1675.

Figur 3. Olof Verelius. Foto från Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Verelius).

Utöver sin forskning i historia var Verelius också språkforskare och runolog. Han var den som införde studiet av de nordiska fornspråken vid Uppsala universitetet och studerade bland annat de isländska sagorna.

Under flera år hade han en intensiv strid med kollegan Johannes Schefferus om platsen för Uppsalas hednatempel. Schefferus hävdade att templet ska ha stått på samma plats som domkyrkan står på idag medan Verelius och Rudbeck ansåg att den hade stått i Gamla Uppsala.

År 1676 friköpte Verelius en gravplats av styrelsen för hospitalet på det som då var Hospitalkyrkogården, också känd som Fattigmanskyrkogården. När han dog 1682 begravdes han i en krypta, övertäckt av den gravhög vi ser idag, något som han själv ska ha gett instruktioner om. 16 år senare lät Rudbeck resa runstenen som står på gravhögen.

Figur 4. Olof Verelius gravmonument med gravhög och runsten. Foto Robin Lucas, Stiftelsen Upplandsmuseet.

Men historien slutar inte där. Nästan tvåhundra år senare, år 1875, gick det en sägen om att Verelius ska ha blivit begravd med ljusstakar i silver. Sägnen lockade ett antal kyrkogårdsarbetare som hittade den sten som förseglade kryptan. Nyfiket flyttade de på stenen och kröp ner. Innanför hittade de ett fundament i tegel med en kista som fortfarande innehöll Verelius skelett. Däremot inga silverljusstakar.

När graven fick en yttre restaurering 1883 öppnades åter kryptan och arbetarnas iakttagelser från 1875 kunde bekräftas. Som en del av restaureringen 1883 rengjordes runstenen med svavelsyra (!) och de då synliga runorna fördjupades samt fylldes i med svart färg. En ytterligare rengöring och ifyllning med färg genomfördes 1964.

Nu, 62 år senare, har det åter blivit dags att ge liv åt den mer än 300 år gamla runstenen. Gravmonumentet är idag den äldsta gravplatsen på Gamla kyrkogården. Framöver kommer Riksantikvarieämbetet att måla i den rengjorda runristningen, vilket då gör den mer läsbar.

Figur 5. Olof Verelius runsten före rengöring. Foto och bearbetning, Robin Lucas, Stiftelsen Upplandsmuseet.

Figur 6. Olof Verelius runsten efter rengöring. Foto och bearbetning, Robin Lucas, Stiftelsen Upplandsmuseet.

Olof Verelius gravmonument har högt kulturhistoriskt värde och här finns en av få runstenar från 1600-talet. Platsen är väl värd ett besök!