Långfredagsslaget 500 år

2 december 2022
Långfredagsslaget 500 år
Rekonstruktionsmålning av Långfredagsslaget 1520 av Þórhallur Þráinsson.

För 500 år sedan, på långfredagen 1520 stod ett av Sveriges blodigaste slag i Uppsala. Här drabbade danskar och svenskar samman i det vi kallar Långfredagsslaget. Slaget var den sista stora striden i en långdragen konflikt om kungamakten i Sverige. Konflikten hade sitt ursprung i den maktkamp som uppstod efter bildandet av Kalmarunionen och som präglade den nordiska politiken under 1400-talet. 

År 1520 hade konflikten urartat efter ett flertal slag och gisslantagande av svenska adelsmän. På den ena sidan fanns Sten Sture d.y. och på den andra sidan den danske kungen Kristian II. Kristian hade även stöd av den avsatta ärkebiskopen Gustav Trolle. I början av januari 1520 möttes Sten Stures bondehär de danska trupperna på sjön Åsundens is utanför Bogesund. Sten Sture skadades och dog under hemfärden mot Stockholm. I mars 1520 slöts ett avtal den s.k Uppsala dagtingan, mellan det svenska rådet och de danska befälhavarna. Avtalet innebar att Kristian II hyllades som kung i Sverige mot att han gav amnesti för Sten Stures anhängare.

Kristina Gyllenstierna, Sten Stures änka vägrade dock att ge upp. Hon och hennes anhängare kontrollerade fortfarande Stockholm och viktiga svenska slott och hon ville inte se Kristian II som kung i Sverige. Men snaran drogs åt och de danska trupperna var beredda att inta Stockholm. Danskarna befann sig i april 1520 i Uppsala, medan svenska trupper samlades i Västerås med understöd från Dalarna och Stockholm.

 

Teckning utförd av den tyska landsknekten Paul Dolnstein som visar strid mellan tyska landsknektar i dansk tjänst och svenskar i Västergötland 1502.

På Långfredagens morgon, den 6 april, gick svenskarna till anfall mot de danska styrkorna i Uppsala. Tidpunkten var väl vald. Man räknade med att de danska befälhavarna befann sig i kyrkan på mässa och att deras trupper var oförberedda. Svenskarna anföll staden från nordväst, väster och söder, men vi vet inte exakt var slaget stod.

Danskarnas styrkor utgjordes till stor del av inhyrda yrkessoldater, så kallade landsknektar. De kom från Brandenburg, Pommern, Sachsen, Skottland och Frankrike och de slogs sida vid sida med beridna danska adelstrupper. De var skickliga och fruktade på slagfältet men sågs ofta av sin samtid som ogudaktiga män som dödade för pengar. Landsknektarna hade hakebössor, en- och tvåhandssvärd, hillebarder och pikar som sina främsta vapen. De var ofta lätta att känna igen då de utmärkte sig i påkostade, färgstarka dräkter med en mängd slitsar och applikationer.

 

Tysk landsknekt med pik och ett Katzbalger svärd, iklädd jacka och byxor med slitsar och oxmuleskor på fötterna.

Svenskarnas styrkor var så kallade bondesoldater, alltså soldater som enligt lag inkallades vid behov eller vid försvar av det egna landskapet. Bondesoldaternas skicklighet i strid varierade, men de hade stora framgångar när de själva kunde välja terräng. Samtida avbildningar visar att bondesoldaten använde armborst, svärd, stångvapen (möjligen stavsvärd) och pilbåge. Kläderna var nedtonade och praktiska med vida byxor och harnesk.

 

Samtida teckning av Paul Dolnstien som visar en svensk bondesoldat med en svärdstav som strider mot en tysk landsknekt med hillebard.

Långfredagen 1520 bjöd på ett kraftigt snöfall som ställde till det för danskarna som till en början hade svårt att organisera sig. Eldvapnen krånglade och hästarna halkade. Svenskarna fick ett övertag och försökte inta ärkebiskopsgården och domkyrkan, som hölls av Gustav Trolles manskap. Svenskarna utnyttjade också övertaget till att plundra staden. Men krigslyckan vändes till nederlag och när kvällen kom stod danskarna som segrare.

På påskafton 1520 vaknade Uppsalas befolkning, som vid tiden utgjordes av drygt 2000 personer till jämmer och död. Eftersom vi inte vet hur många som faktiskt deltog i slaget är det svårt att veta hur många som dog. Fler siffror har nämnts. Det sägs att danskarna förlorade 2000 man och att förlusterna på den svenska sidan var större. Utifrån deltagare och förluster i slag som föregick Långfredagsslaget uppskattar man att 4000-7000 man deltog, bägge sidorna inräknat.

 

Efter Långfredagsslaget. Rekonstruktion av Þórhallur Þráinsson.

Minnet av slaget bleknade så småningom bort och hamnade delvis i skuggan av dramatiken kring Stockholms blodbad som utspelades under hösten senare samma år.

Men som alla arkeologer vet finns historien under marken. Långfredagsslaget blev påtaglig för oss i maj 2001 när Upplandsmuseets arkeologer blev kontaktade av polisen. Anledningen var att en grävmaskinist hittat ben när en gångväg skulle breddas i Slottsbacken. Vid den första besiktningen hittades en stor mängd ben, men inget helt skelett. Ingen känd gravplats fanns i Slottsbacken och en 14C-analys gav en grov datering till 1500-talet. Snart väcktes tanken att det var soldater från Långfredagsslaget vi hittat.

 

Upptäckten av massgraven 2001 samt dess läge i Slottsbacken i Uppsala. Foto Bent Syse.

För att bekräfta att det var skelett efter Långfredagsslaget gjordes en arkeologisk undersökning i augusti 2001. Ytan som undersöktes var endast 8 m2 stor och innehöll tre olika nedgrävningar med skelett och skelettdelar. I botten fanns ett lager av ben som låg huller om buller, vilket visar att delar av kroppar lagts direkt på marken eller i en flack grop. På dessa ben hade man fyllt på med jord och grävt en grav där man öst ner kropps- eller skelettdelar. Överst i denna grav fanns fyra huvudlösa skelett. Intill den stora nedgrävningen hittades ytterligare en grav, där ben lagts i en ansamling i öst-västlig riktning, vilket visar en viss omsorg vid gravläggandet. Utöver skelett påträffades endast ett fåtal föremål, vilket visar på att kläder och vapen plundrats från de döda kropparna. Bland de mest intressanta fynden fanns en spets av järn, en tärning av ben/horn samt två ritstift (grifflar). Arkeologerna kunde även se att det i schaktkanten fanns ytterligare nedgrävningar med skelett. Det handlar alltså inte om en massgrav, utan snarare ett område med flera massgravar.

 

Upplandsmuseets arkeologer undersöker skeletten efter stupade i Långfredagsslaget. Foto Bent Syse.

Kranier med huggskador från stupade soldater i Långfredagsslaget. Foto Bent Syse.

Analysen av benen berättar en mycket våldsam och otäck historia. Många ben framförallt kranier uppvisar huggs – och stickskador. Sammanlagt fanns inom den lilla ytan resterna efter minst 60 individer. Analysen visade också att det är relativt unga män i 20-30 års åldern som gravlagts i Slottsbacken. Deras skelett uppvisar en generellt god hälsa med en medelkroppslängd strax över 170 cm.

 

Ihopsamlade och ordentligt nedlagda ben i öst-västlig riktning. Foto Bengt Backlund.

Det märkliga med fyndet är hur kropparna begravts. Här ser vi en mix av närmast hela skelett, delar av skelettgrupper samt lösa ben. Förklaring är att enskilda ben och delar av kroppar lagts i gravarna, vilket visar att kropparna inte begravts direkt efter Långfredagsslaget. De undersökta benen uppvisar inte spår efter solblekning eller gnagmärken från djur, vilket troligen är ett resultat av att de legat i ett blött eller sankt område. Orsaken till att de svenska soldaterna inte begravdes direkt var ett förbud som utfärdades av danskarna. Svenskarna fick inte begravas i vigd jord och läts ligga kvar på slagfältet som en förnedrande påminnelse av förlusten. Förbudet upphörde sannolikt i samband med att Kristian II tillträdde som kung under hösten 1520. Överst i massgraven fanns fyra närmast intakta skelett. De har begravts sist och på ett av skeletten finns tydliga spår efter halshuggning. En möjlig förklaring kan vara att de är män av högre militär rang som avrättats i samband med gravläggningen av sina stupade kamrater. 

Två individer utan kranier som begravts sist i massgraven. Fotot Bengt Backlund.

 

/// Bloggtexten är baserad på kapitel författade av Bent Syse, Fred Sandstedt och Anna Kjellström. De finns i boken:

Långfredagsslaget. En arkeologisk berättelse. Redaktör Bent Syse. Upplandsmuseets skriftserie 3. Boken finns att köpa i Upplandsmuseets museibutik.