Runstenar - så tar vi hand om ett unikt och hotat kulturarv

Runstenar tillhör Sveriges mest säregna kulturarv. Huvudsakligen resta på 1000-talet utgör dessa minnesmärken startskottet på den svenska skrivna historien, en dokumentation av den tidigaste kristna missionen, och våra äldsta bevarade juridiska dokument. Tillsammans ger länets drygt 500 bevarade runinskrifter en inblick i den sena vikingatidens samhälle, idévärld, poesi och konst.

Men åren tär, och 1000 år sliter; närmare hälften av runstenarna är mer eller mindre täckta med lav och mossa. Andra har lossnat från sina fundament och fallit omkull. I vissa har även äldre betonglagningar släppt, vilket lett in vatten i stenarna, som hotas av frostsprängning. Även om många stenar regelbundet underhålls av olika ideella krafter, finns det andra som inte gjorts rena på årtionden. Därför har Upplandsmuseet, i samarbete med länsstyrelsen, sedan 2018 varit engagerade i vården av runstenarna i länet. Arbetet inleddes med en stor inventering där de drygt 400 runstenar som står utomhus besöktes och besiktades. Resultatet publicerades i en tryckt rapport. Du hittar rapporten här 

Resultatet av inventeringen har legat som grund för Upplandsmuseets vidare åtgärder. Prioriterat har varit att åtgärda stenar som satt sig snett eller stod löst i sina fundament. Målet var först och främst att säkerställa att stenarna inte föll omkull och skadades, eller utgjorde en fara för liv och lem. Det rör sig om stenblock som i vissa fall kan väga flera ton, så vi måste se till att markförankra dem ordentligt. De flesta av dessa s k Prio 1-stenar har åtgärdats under de senaste åren. Detta innebar bland annat att lyfta upp stenar med en grävmaskin, men även staga stenar med kilar och grus som packades kring dem.

Det finns också ett 10-tal stenar som i varierande grad behöver en stenkonservator. Konservatoråtgärder är mycket dyra och tidsödande och det kommer att ta lång tid att renovera samtliga, hittills har en färdigställts. Runstenen U 1027 hittades vid grävarbeten i Lena kyrka på 1860-talet. Den slogs sönder vid framtagandet och några delar försvann. Stenen sattes ihop hjälpligt och ställdes upp i en närbelägen hästhage. Stenen har nu flyttats till en plan utanför kyrkan. I samband med detta kompletterades den med lösa bitar och tillslagen sten som ersatte de sakande delarna.

Bild 1. Runstenen U 1027 före (vänster) och efter (höger) flytt, renovering och imålning. Foto: Upplandsmuseet.

Därefter kommer i prioriteringsordningen de nära 150 stenar i länet som är så överväxta av mossa och lav att det är svårt att se att de är runstenar. Olika metoder för rengöring har prövats, bland annat övertäckning, som innebär att stenar täcktes över under en lång period, upp till ett drygt år, så att lav och mossa dog av brist på ljus, varefter den döda påväxten skulle vara enklare att ta bort. Metoden visade sig bara vara delvis effektiv. En bättre metod verkar vara en ordentlig torrengöring, där de lösa och torra mossorna och lavarna togs bort, följt av en behandling med ren etanol. Metoden dödar effektivt laven genom att etanolen bryter upp dess organiska struktur samtidigt som den är skonsam och inte påverkar stenmaterialet nämnvärt. Dessutom bevaras underliggande imålning. I ett fall, U 497 vid Tibble, Husby-Långhundra socken, har metoderna kombinerats.

Bild 2. Runristningen U 497, före (vänster) och efter (höger) torrengöring, övertäckning och behandling med etanollösning. Notera att även omkringliggande sly och buskar röjts, ett arbete som ombesörjdes av Husby-Långhundra hembygdsförening. Foto: Upplandsmuseet.

Under 2021 har 15 stenar torrengjorts varefter de behandlats med etanol. Arbetet är pågående och kommer att fortsätta under hösten och vintern, eftersom etanolbehandlingen behöver upprepas 1–2 gånger. Planen är att kanske 20–30 stenar per år skall kunna behandlas detta vis.

Bild 3. U 687 vid Sjusta, Skokloster socken, före (vänster) och efter (höger) torrengöring och en första behandling med etanollösning. Foto: Upplandsmuseet.

Alla de åtgärder som beskrivits ovan är på sikt verkningslösa om inte området kring varje runsten hålls rent från sly, busk och snår. Det är denna vegetation som skuggar stenen och påskyndar tillväxt av mossar och lavar. Det är också rotsystemen från närliggande vegetation som får stenar att lossna från sina fundament, sätta sig eller helt falla omkull. Idealet skulle vara att ett område på kanske 3–5 meter kring varje sten helt röjdes på vegetation, men troligen är 1 meters radie kring stenen mer realistiskt. För att kunna sprida arbetet med att röja kring runstenar försökte Upplandsmuseet under 2020 dra i gång utbildningsinsatser bland länets hembygdsföreningar. Tanken var att visa på metoder att skonsamt röja kring runstenar, kontakter med markägare mm. Projektet frös inne på grund av Coronaepidemin, men vi planerar för en nystart under 2022 och intresseförfrågningar för föredrag har redan börjat komma in från föreningar.

Bild 4. U 1106, Bälinge socken, står på en ödetomt. Stenen är i hyffsat gott skick, men skyms av tillväxande sly, vilket påskyndar lav- och mosstillväxt. Dess upplevelsevärde är redan dåligt och på sikt kan stenen hotas av nedfallande träd, eller rötter som rubbar dess fundament. Foto: Upplandsmuseet.

Upplandsmuseets fortsatta runstensvård kommer årligen presenteras i en tryckt rapport. Hittills har en sådan skrift publicerats, som redogör för 2020 års åtgärder.Du hittar den här.