En järnåldersboplats i Rickomberga

Vi har i ett tidigare inlägg berättat om att vi undersökt en del av en större bosättning i Rickomberga. Nu är alla analyser gjorda och sedan en tid tillbaka finns en rapport färdig. Här kommer en presentation av resultaten, men också en beskrivning av en av de metoder arkeologer använder för att bringa ordning ur kaos.

Ytan var begränsad till cirka 1300 m2, ungefär en 1/3 fotbollsplan, men inom den påträffades nästan 450 stolphål, härdar avfallsgropar och ugnar. De allra flesta var stolphål, kopplade till olika konstruktioner som hus och hägnader. Det stod klart redan under fältarbetet att ett antal generationer hus avlöst varandra på samma plats, men det var helt enkelt omöjligt att i fält identifiera individuella hus.

Istället fick vi efterhandsidentifiera de flesta hus. Det är ett vanligt tillvägagångssätt, som vi inte beskrivit ingående i detta sammanhang tidigare. En förutsättning av att vi noggrant dokumenterade alla stolphål (vi grävde de flesta, men tidsbrist gjorde att en del endast beskrevs ytligt). I efterhand gick vi igenom beskrivningarna och jämförde storlek, djup, utseende, för att på så sätt matcha olika stolphål med varandra och koppla dessa till olika konstruktioner. På detta sätt kunde identifiera inte mindre än 25 hus och tre hägnader. Vi tittade också på hur stolphål skar varandra, alltså vilka stolphål som grävts ner i äldre stolphål. På det här sättet kan man etablera en kronologi för huskonstruktionerna.

Schematisk illustration av två stolphål i genomskärning, där det högra skär det vänstra. Det högra är alltså  yngre än det vänstra. Om stolphålen tillhör två olika hus kan man alltså urskilja en bebyggelsekronologi.

Karta med identifierade huskonstruktioner. Jämför med kaoset i den första bilden.

När vi kombinerade denna kronologi med C14-datering av ett urval stolphål kunde vi skapa oss en bild av bebyggelsens utveckling. Det visade sig att boplatsen kronologiskt kunde delas in i så mycket som nio olika faser, daterade från 200-talet till 1000-talet e Kr, från vad vi kallar romersk järnålder till sen vikingatid. Denna kontinuitet var inte riktigt vad vi förväntade oss, eftersom man ofta när man vi gräver i Mälardalen hittar ett avbrott i bebyggelse från järnåldern. Många boplatser ute på lerslätterna har övergetts under perioden 300 – 600 e Kr, då bebyggelsen har flyttats upp på höjder, möjligen för att frigöra bördiga lerjordar för odling. I Rickomberga har detta skifte skett, men först 500 år senare, i övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Hela järnåldersboplatsen täcktes av ett tjockt odlingslager, som troligen varit i bruk från medeltiden och fram andra halvan av 1800-talet när Rickomberga upphörde vara en bondby för att bli en del av den växande Uppsala stad.

Tre olika faser i boplatsens bebyggelsehistoria (uppifrån och ner): 235-380 e Kr, 530-615 e Kr och 885-975 e Kr.

Fyndmaterialet var begränsat och inte särskilt spännande, lite djurben från vanliga husdjur som häst, gris och nötkreatur, och mindre mängder keramik och bränd lera. Dessa är tämligen vanliga fynd på boplatser från perioden. Ett undantag var en liten mejsel med mycket vass egg, som påträffades invid en härd. Storleken och formen antydde att det rörde sig om ett mycket specialiserat instrument.

Mejseln. Notera den ringa storleken.

Boplatsen var inte avgränsad inom undersökningsytan, utan fortsatte utanför området, och den framtida utvecklingen av Rickomberga som stadsdel kommer utan tvekan innebära mer arkeologiska undersökningar.