Runstenar i Universitetsparken - skrytsamme Vigmunds sten

I hjärtat av det akademiska Uppsala ligger Universitetsparken. Parken är omgiven av Gustavianum, Kyrkans Hus, Södermanlands-Nerikes nation, Universitetshuset och ärkebiskopsgården, alla byggnader kopplade till universitet, studentlivet och kyrkan. Men platsen har en ännu äldre historia. Här låg under medeltiden Ärkebiskopens befästa borg, som det fortfarande finns rester av, osynliga på ytan men bevarade under mark. Därefter fanns här ett kungligt stall, och efter det den så kallade Exercitiegården, där stormaktstidens unga adelsmän, studerande vid universitetet, tränades i ridning och fäktning. När det nya Universitetshuset byggdes på 1880-talet revs alla gamla murar och byggnader och Universitetsparken anlades. En mängd träd av olika arter planterades för att användas i utbildningssyfte. Men det var inte bara botanik som lärdes ut i parken. Runstenarna började flyttas till parken på 1920-talet. De nio stenar som idag står i parken idag har tagit olika och snåriga vägar till att bli den historialektion de nu utgör. Under våren har vi tidigare berättat om två av dem här på bloggen. Här är berättelsen om U 1011.

Den skrytsamme Vigmund och hans otursförföljda sten (U 1011)

Stenen står uppe i parkens sydvästra hörn. Dess närmaste grannar är ärkebiskopsgården och Universitetshuset. Denna prominenta placering hade antagligen glatt stenens upphovsman, den skrytsamme Vigmund. Ursprungligen stod stenen i Örby i Rasbo socken och den restes under perioden 1070–1100. Vigmund var inte värst ödmjuk, utan lät rista stenen på två sidor (A åt sydväst och B åt sydöst):

A: ”Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ.”

B: ”Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde”.

Över sig själv!? Vigmund bröt troligtvis mot en del etikettsregler när han lät resa en runsten över sig själv under sin livstid. Vanligtvis brukade stenar resas av en efterlevande över avliden släkting. Dessutom lyckas han nämna sitt eget namn inte mindre än tre gånger i en text som på fornnordiska endast omfattar 22 ord. Detta bör vara ett rekord. När Kung Harald Blåtand runt år 960 drog i gång den sena vikingatidens runstensresartradition genom att resa den stora Jellingstenen över sina föräldrar Gorm och Tyra skröt han om att han vunnit åt sig hela Danmark och Norge och dessutom gjort danerna kristna. Men han klarade bara av att nämna sig själv två gånger. Att som B-sidan säger ”Vigmund och Åfrid högg märke” (hioggu maerki) ska inte tolkas som att Vigmund och hans hustru huggit stenen själva, utan snarare att han låtit hugga den, vilket även stenens A-sida säger, fast han hade nog inte klagat på om någon uppfattat det så! Vem som i själva verket har ristat stenen är oklart, men den har kopplats ihop med runmästaren Önjut, som arbetade i liknande stilar.

Figur 1. Två äldre avbildningar av runstenen från Örby, Rasbo socken. Till vänster träsnitt från Bureus Monumenta Sveo-Gothica – hactenus exculpta.  (1624), till höger Rhezelius avritning (1635) med en infälld skiss av stenens läge i en rektangulär stensättning (markerad).

Stenen är en av de som tidigast avbildades. Johannes Bureus var bara 26 år gammal när han den 9 maj 1594 tecknade av stenen på dess ursprungliga plats. Det skulle dock dröja nästan 30 år till den publicerades, som ett träsnitt i hans lilla skrift Monumenta Sveo-Gothica – hactenus exculpta. En intressantare avbildning gjordes ett drygt decennium senare när Bureus elev Jonas Håkansson Rhezelius inte bara ritade av stenen, utan gjorde en skiss av hur den stod, i ett slags rektangulär stensättning. Det verkar som om stenen placerats i en järnåldersgrav, uppenbarligen inte Vigmunds egen, eftersom han betonar att han fortfarande levde!

Graven stod på ett gravfält öster om Örby, 10 km nordöst om Uppsala. I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister har det beteckningen L1942:1025. Gravfältet är delvis bevarat in i våra dagar, men skärs sedan många år av den gamla väg 288. Gravens exakta läge är dock inte känt. Det hade ju varit tacknämligt om stenen hade fått stå kvar på sitt ursprungliga läge, men Riksantikvarie, tillika Professor i Fäderneslandets Antikviteter vid Uppsala universitet Olof Verelius ville annorlunda. År 1675 konstaterar han nöjd att: ”Thenna stenen hafwer jag låhtit föra ifrån Örby i Rasbo sochn och uti min trägård”. En av hans efterföljare, den legendariske Antikvarien Johan Peringskiöld, prisar också den imponerande stenen ”En anseenlig Runesten den Sahlige Professor Olaus Verelius för någon tijd sedan hafwer låthit införa till Upsala och i sin trägård för en särdeles märkwärdighet upreesa, där läsaren honom åskåda kan.”

Verelius trädgård fanns i hörnet Övre Slottsgatan och Gropgränd, Ungefär där restaurang Tjuren ligger idag. Efter Verelius död ägdes huset på Gropgränd av en Rådman Deyenström. Den gode rådmannen verkade inte ha mycket till övers för runstenen i sin trädgård. På slutet av 1720-talet kom han nämligen överens med Olof Celsius om att flytta stenen till dennes trädgård på Långgatan. Samme Celcius har nämnts i tidigare blogginlägg, när han flyttade två andra stenar från sina ursprungliga placeringar till sin trädgård. Om pengar bytte ägare känner vi inte till. Även denna sten hamnade efter Celsius död i Gustavianums trädgård, och följde även den med till Världsutställningen i Paris 1867.

Här tar historien en märklig vändning. Efter utställningen skulle stenarna transporteras tillbaka till Sverige, vilket skedde med flodpråm på Seine från Paris till Le Havre. Där skulle stenarna lastas över till havsgående fartyg för vidare transport tillbaka till Sverige. Stenen föll ner i vattnet och blev liggande i leran på botten. Lyckligtvis hade stenarna försäkrats för 200 kronor styck (ungefär en årslön i dagens penningvärde), ett belopp som utbetalades till Upsala universitets fornsamling. Försäkringsbolaget hade undersökt möjligheten att bärga stenen, men kom fram till att det var billigare att betala ut ersättningen.

I decennier låg så Vigmunds sten och samlade på sig musslor och alger vid den franska atlantkusten. När det nya århundradet stod för dörren började vattnen utanför Le Havre, än idag en av Frankrikes största hamnar (namnet betyder faktiskt bara ”Hamnen”), bli för grunt för de nya större fartygen. Man började därför muddra att göra den djupare. En av skoporna sprang på en sten i den annars mjuka gyttjan. När man fick upp stenen upptäcktes runorna och de antikvariska myndigheterna i Paris varskoddes. Där mindes man det antagligen ganska pinsamma intermezzot med svenskarnas sten 30 år tidigare och hösten 1897 kom Vigmund hem till Uppsala och Linnéträdgården, där den fick hedersplatsen mitt för Museet för Nordiska Fornsaker.

Figur 2. Vigmundstenen nyligen hemkommen från sitt ofrivilliga äventyr i Frankrike och placerad på hedersplatsen utanför dåvarande Museet för Nordiska Fornsaker i Linnéträdgården.

När museet flyttade till Gustavianum 1921 följde stenen mer och stod uppställd bredvid infarten till Ärkebiskopsgården i nära 30 år innan den flyttade till sitt nuvarande läge 1949.

Gå gärna en runstenspromenad i Universitetsparken i Uppsala eller kom in till oss på Upplandsmuseet och se runstensutställningen "Tyde den som kan".

Figur 3. Vigmundstenen, U 1011, på sin nuvarande placering i Universitetsparkens sydvästra hörn.