Runstenar i Universitetsparken - runristare Öpirs valhänta gesällarbete?
I hjärtat av det akademiska Uppsala ligger Universitetsparken. Parken är omgiven av Gustavianum, Kyrkans Hus, Södermanlands-Nerikes nation, Universitetshuset och ärkebiskopsgården, alla byggnader kopplade till universitet, studentlivet och kyrkan. Men platsen har en ännu äldre historia. Här låg under medeltiden Ärkebiskopens befästa borg, som det fortfarande finns rester av, osynliga på ytan men bevarade under mark. Därefter fanns här ett kungligt stall, och efter det den så kallade Exercitiegården, där stormaktstidens unga adelsmän, studerande vid universitetet, tränades i ridning och fäktning. När det nya Universitetshuset byggdes på 1880-talet revs alla gamla murar och byggnader och Universitetsparken anlades. En mängd träd av olika arter planterades för att användas i utbildningssyfte. Men det var inte bara botanik som lärdes ut i parken. Runstenarna började flyttas till parken på 1920-talet. De nio stenar som idag står i parken idag har tagit olika och snåriga vägar till att bli den historialektion de nu utgör. Under våren 2022 berättar vi om några av den på denna blogg.
Den unge Öpirs valhänta gesällarbete (U 896)
Parkens i särklass minst imponerande runsten, i alla fall till utseendet, står längst i norr, närmast St Olofsgatan. Den mycket smala och spetsiga stenen är avslagen och endast den övre delen av ristningen är bevarad. Därför är namnet på den eller de som en gång reste stenen okänt. Ristningen lyder:
”…lät resa stenen över sin son Önds själ. Han dog i vita kläder Danmark. Öpir ombesörjde runorna.”
Uttrycket död i vita kläder (dauðr hvitavaðum) har tolkats som att en person döpts på dödsbädden. Det syftar troligen på de vita dopkläder man fick bära efter dopet. En annan förklaring, som lanserats av Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala Universitet är att de ”vita kläderna” syftar på en konfirmation. Detta var en rit som endast kunde utföras av en biskop, och de sju män som på uppländska stenar omnämns som döda i vita kläder utgör en mycket exklusiv skara.
Stenen är enkelt utsmyckad och, ärligt talat, lite tafflig i utförandet. Att den store Öpir, den mest produktive och en av de mest konstnärliga runristarna, skulle åstadkommit detta är märkligt. Det har till och med höjts röster för att stenen i själva verket är ristad av en annan ristare, också vid namn Öpir. Mer troligt är att stenen utgör ett ungdomsverk, ristad innan han hittat sin stil och sitt hantverkskunnande.
Stenen, som ursprungligen stod vid Håga väster om Uppsala, beskrevs första gången av Johan Hadorph på 1670-talet. Som assessor i Antikvitetskollegium, en föregångare till Riksantikvarieämbetet, tog Hadroph 1666 initiativ till Rannsakningar efter antikviteter, den första omfattande och systematiska inventeringen av fornminnen i Sverige. Arbetet sköttes av präster som fick i uppdrag att skicka in rapporter om fornminnen i sina socknar. I en andra vända reste experter, bland annat Hadorph själv, runt och kompletterade uppgifterna om fornminnen. Med rannsakningarna följde även Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter, embryot till det som skulle bli Sveriges fornminneslag.
Några decennier senare gav sig Johan Peringskiöld på att försöka datera stenen, baserad på vad han uppfattade som versmåttet, på inskriften. ”Ubirs korta skrift, såsom Skaldeart inrättad, kommer ifrån den tredje hundra åhrige efter Christi födelses tid, nu 1420 åhr sedan.” Han missade stenens egentliga datering med bara cirka 700 år. Några år senare var den klåfingringe Olof Celsius framme. Han besöker stenen 1725 och ett par år senare antecknar han på latin ”nunc ab 11 Apr. 1727 in Horto Ol. Celsii.” (från den 11 april 1727 i Olof Celsius trädgård).
Figur 1. Till vänster den första avritningen av runstenen vid ”Håga, på Isack Nielsssons gård”, gjord av Johan Hadorphs ritare Johan Leintz på 1670-talet. Till vänster Olof Celcius avritning från den 11 maj 1725. Två år senare lät han föra in den till sin trädgård på Östra Ågatan.
Liksom stenen från Mora äng (se blogginlägg 22 februari 2022) hamnade den oansenliga stenen vid Gustavianum efter Celsius död, och den var även på världsutställningen i Paris 1867 och stod tillsammans med U 489 bakom Carolina Rediviva i Engelska parken. Den följde även med till Linnéträdgården, och Museet för Nordiska Fornsaker. Vid museets flytt till Gustavianum 1921 kanske stenen inte betraktades som tillräckligt fin för Universitetsparken, för den blev liggande i museets källare i nästan 30 år innan den fick sin nuvarande placering 1949.
Trots sin oansenlighet tycker vi att du ska ta extra titt på denna ovanliga och lite klumpigt ristade runsten nästa gång du går genom Universitetsparken i Uppsala.
Figur 2. Hågastenen, U 896, på sin nuvarande placering i Universitetsparkens norra del.