Värdet av ett fornfynd – Plundring och internationell handel
Den senaste veckan har diskussionen angående handel med kulturföremål återigen blossat upp. Anledningen denna gång var Antikrundans värdering av ett vikingatida dräktspänne (se blogginlägg nedan). Genom att Antikrundan sätter en prislapp på ett föremål, som är bortkopplad från dess vetenskapliga värde förleds man lätt att tro att det är vad föremålet är värt - en summa pengar på den öppna marknaden. Vetenskapligt har föremålen ett helt annat värde som informationsbärare från gångna tider. Sedan kan vi även diskutera upplevelsevärdet av ett föremål eller estetiska värden allt beroende på synsätt.
Nationalmuseum i Bagdad plundrades i samband med Irakkriget. Även flera mindre museer plundrades. Stulna föremål har återfunnits runt om i Irak, Jordanien, Italien, England och USA. Efter förra Gulfkriget ökade antalet föremål på den svenska marknaden så mycket att priserna dumpades. Ett mer dagsaktuellt exempel är situationen i Syrien (Foto: Mario Tama, All over press.)
Det viktigaste momentet vid arkeologiskt fältarbete är inte, som många tror, att med pensel frilägga föremål i guld och ädla stenar. Den huvudsakliga arbetsuppgiften är istället att dokumentera lämningen och fyndsammanhangen. I denna process kan en keramikbit eller rostig kniv vara minst lika viktiga som ett dräktspänne av brons.
Foto: Statens historiska museum
Det är just dessa sammanhang som är så viktiga för att ge ett föremål ett vetenskapligt värde. Ett föremål utan sammanhang är som lösrykta sidor ur en bok. Det spelar ingen roll om det är de bäst skrivna och mest intressanta, utan de övriga sidorna blir det ingen bra berättelse. Denna Buddhafigurin skulle kunna dyka upp på en internationell auktion och säljas som en asiatisk Buddha från järnåldern. Den påträffades dock vid en arkeologisk utgrävning på Helgö i Mälaren tillsammans med egyptiska bronsföremål och en irisk biskopskräkla. Tack vare sammanhanget berättar den om långväga kontakter under yngre järnålder och om den tidens samhälle såväl inom som utanför Sverige.
Under min tid på Upplandsmuseet har jag jobbat mycket kring problematiken med plundring av fornlämningar både nationellt och globalt. Detta är en diskussion som är intimt sammankopplad med ovanstående. Så länge det finns en marknad för föremål kommer det finnas personer som förser marknaden med föremål som rykts ur sitt sammanhang. Föremålen har tappat sitt vetenskapliga värde och har endast kvar sitt estetiska värde som ett prydnadsföremål.
Plundringens omfattning i Sverige är okänd, trots försök från Brottsförebyggande rådet, Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet att kartlägga den (se länk och länk). Den har länge diskuterats på Öland och Gotland men är vanlig även på fastlandet. Även stölder från kyrkorna i Norrland har fått stor uppmärksamhet.
Tre skulpturer, Maria flankerad av två helgon, stals i september 2000 från ett altarskåp i Murbergskyrkan i Ångermanland. Altarskåpet är tillverkat i Norrland under 1500-talet och fanns från början i Edsele kyrka. Foto Länsmuseet Västernorrland.
Globalt räknas plundring som det enskilt största hotet mot vårt gemensamma materiella arv. Man räknar med att omsättningen av handeln med stulna eller illegalt framgrävda och exporterade föremål endast överskridas av människosmuggling, narkotika- och vapenhandeln. Starka kopplingar finns mellan antikmarknaden och den organiserade brottsligheten och antikviteter används ofta vid pengatvätt. Som köpare av plundrade fornfynd blir man en del av och stödjer organiserad grov brottslighet.
Många fattiga länder och forna kolonier söker intensivt efter en egen identitet utan kolonialt förtryck. Historien har där en mycket viktig roll. Då en skriven historia ofta saknas är det föremålen som förmedlar kontakten bakåt i tiden. Föremål som till stora delar finns hos privata samlare eller på museer i den rika västvärlden. Genom att köpa sådana föremål förnekar vi ursprungslandet rätten till en egen historia och en egen identitet. Förutom Afrika är Asien, Latinamerika och Medelhavsområdet hårt utsatta. Under de senaste åren, efter murens fall, har allt fler ikoner och andra föremål från Östeuropa blivit vanliga på marknaden. Detta är väldigt typiskt - krig, fattigdom, svält och regimskiften underlättar tjuvarnas och smugglarnas arbete. Ett land i gungning har fullt upp med andra saker än att skydda ett sårbart kulturarv. Samtidigt som landets kulturhistoria utplånas försvåras uppbyggandet av länderna eftersom historien är en viktig del av den kulturella identiteten.
I auktionshusens kataloger är man noga med att redovisa föremålens proveniens om denna är känd. Förvånande ofta saknas dock dessa uppgifter. Bland föremål utan proveniens kommer det mesta från de senaste årens plundringar, rovgrävningar och stölder. När svenska förhistoriska föremål kommer ut på marknaden är det ofta omöjligt att avgöra var de kommer ifrån. De säljs ofta på internet med svepande uppgifter om ursprung som hänvisar till Nordeuropa eller Skandinavien eller att det rör sig om arvegods eller en gammal samling.
Nästa gång du tänker köpa en kinesisk gravfigurin utan proveniens i fina antikaffären kanske du ska tänka på att den troligen kommer från en plundrad grav. Minst 200 000 gravar har plundrats i Kina de senaste fem åren. Foto Staffan Lundén, Göteborgs Universitet.
I Sverige skyddas alla fornlämningar, gamla vrak, byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen, och ortnamn genom Kulturmiljölagen (1988:950). Det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Brott mot kulturminneslagen kan ge upp till 4 års fängelse.
Som fornfynd räknas föremål som saknar ägare när de hittas och som
1. påträffas i eller vid fast fornlämning och som har samband med denna eller
2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från tiden före 1850.
Fornfynd som hittas i anknytning till fornlämning tillfaller staten. Hittas föremålen på annan plats och består av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med koppar måste upphittaren erbjuda staten att lösa in föremålet. Föremål av andra material måste också hembjudas staten om det utgörs av flera föremål som påträffas nära varandra och som kan antas ha ett samband.
I lagen regleras också användandet av metalldetektor. Metalldetektor får inte användas utan tillstånd av länsstyrelsen och den får inte föras in på fornlämningsområden.
En allmänt spridd missuppfattning är att man som privatperson blir tvungen att bekosta arkeologiska undersökningar om man hittar något på den egna tomten. En annan missuppfattning är att man inte får behålla den stenyxa man just hittat. Enstaka föremål som inte är i metall är inte hembudspliktiga. Däremot är det av stort intresse för arkeologer och antikvariska myndigheter att få information om fyndplatser och påträffade föremål.
Man kan tryggt anmäla det man hittar. På så vis räddar vi en del av det vetenskapliga värdet.