Nya runfynd i Lena kyrka!
Lena kyrka två mil norr om Uppsala, ligger vackert på en höjd vid Fyrisåns dalgång. Kyrkan blickar också ut över ett formidabelt kulturlandskap, med ett stort antal lämningar från främst yngre järnålder. Mest påtagligt är de stora gravhögarna som ligger i hagarna intill kyrkan.
Från kyrkan känner vi sen tidigare till fyra olika runstenar. I hagen närmast söder om kyrkan står två av dem uppställda, U 1026 och U 1027 (U-numren syftar på runstenarnas beteckning, eller signum, i standardverket Upplands runinskrifter
Ursprungligen satt U 1026 i bogårdsmuren medan U 1027 påträffades tämligen intakt vid renoeringsarbeten inne i själva kyrkan, men slogs tyvärr sönder när den skulle plockas upp. På 1860-talet lät runologen Rickard Dybeck (kanske mest känd som författare till ”Du gamla du fria”) ställa upp dem i hagen.
I kyrkans vapenhus sitter U 1028 fäst på väggen. Det är ett större fragment av en ursprungligen mycket stor sten. Den är ovanlig av två anledningar, dels är den gjord av kalksten, som bara är känt från en annan sten i Uppland, där annars granit dominerar som råmaterial till runstenar, dels genom sin hämndlystna inskription: ”Gud svike dem som honom sveko”.
I början av 1600-talet noterade Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie, att det fanns en mycket sliten ristning på en tröskelsten mellan långhuset och det dåvarande vapenhuset. Stenen, som i Sveriges runinskrifter har beteckningen U 1029, försvann när det äldre vapenhuset revs, utan att någonsin avbildats.
Lena kyrkas fyra runstenar: U 1026 och U 1027, båda i hästhagen väster om kyrkan. U 1028 i kyrkans vapenhus samt Johnannes Bureus omnämnande av en runsten ”i Lena Kyrkiodörr” (U 1029).
Så under en period av ett par månader hösten 2018 gjorde arkeologer från Upplandsmuseet inte mindre än fyra runupptäckter i samband med arbeten vid kyrkan, samtliga på olika sätt kopplade till de befintliga stenarna. I september påträffade Hans Göthberg ett kalkstensfragment när bogårdsmuren lades om. Med tanke på det ovanliga materialet bör detta höra samman med U 1028, även om det inte finns någon tydlig passning mellan de olika fragmenten. Den inkompletta inskriptionen …anua… ger heller inte mycket ledning vad gäller tolkning, men troligast är att det rör sig om ett namn, möjligen kvinnonamnet Rannvæig.
Det nya kalkstensfragmentet som påträffades i bogårdsmuren.
I november var det dags för nästa upptäckt. När golvet i långhuset skulle läggas om påträffade Anna Ölund ett fragment i granit under det gamla trägolvet. Fragmentet innehöll en del av själva slingan samt de tre runorna …tu ∙ a… När fragmentet hölls upp mot runstenen U 1027 visade sig att det hade perfekt passning och faktiskt fullbordade ett ord: litu, och hör i ihop med frasen ”…och Igel och Gisl och Önd läto…” Fortsättningen a… innebär att den vanliga frasen ”…resa stenen” inte använts, utan troligtvis agua(”hugga”), en formulering som förekommer på en del lösa runstenar men är vanligast på ristningar huggna i berg eller fast häll, när man förstås inte ”reser” en sten.
Det nya granitfragmentet som passade perfekt in på U 1027.
Men det skulle inte sluta där! När Robin Lucas en kall och snöig decemberdag tog med sig Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet för att titta på de nya fragmenten sprang de på en ny runa på fragmentet U 1028. Det visade sig vara en korrigering av ett ursprungligt stavfel. Runristaren (som vi tyvärr inte känner namnet på) hade missat runan n i ordet ”han”. Det hade inte hindrat hen att knacka in den utanför själva slingan!
n-runan inristad utanför runslingan på U 1028.
Som om inte detta var tillräckligt skulle Linda Qviström avsluta dagen med att återfinna U 1029, Bureus aldrig avbildade runsten! Den ligger kvar på sitt ursprungliga läge, där den legat som tröskelsten i kyrkans gamla, numera igensatta ingång. En liten bit av en slinga syns, liksom runorna …tnus…, vilket inte verkar ha någon språklig betydelse. Resten av inskriften är inte synlig. Delar av den finns nog ännu dold under kyrkväggen, medan andra runor har varit oskyddade när stenen fungerade som tröskel. Dessa har blivit, med Bureus egna ord, ”bortnött af fötterne”. I och med Lindas fynd kan en runsten, omnämnd för nästan 400 år sedan, presenteras i bild för första gången!
U 1029, först omnämnd av Bureus på 1600-talet, nu för första gången avbildad.
Det är mycket ovanligt att så många nya runfynd framkommer på en och samma plats under en så kort tidsperiod. Man får antagligen gå tillbaka till 1940/50-talens stora renoveringsarbeten av kyrkor för att hitta något liknande. Även om inga fragment av helt okända runstenar framkom under höstens arbete innebär de nya upptäckterna ändå landvinningar. Varje nytt fragment, varje ny runa, kan potentiellt bidra till en ökad förståelse av de olika språkliga och sociala aspekterna av 1000-talets samhälle. Närmast kommer vi nu att försöka hitta former för att integrera och presentera de nya fynden i sin miljö.