Bronsålder i Håga
Inför att en gång- och cykelväg till Håga skulle anläggas har arkeologiska undersökningar gjorts av ytterligare en etapp längs Hågavägen. Håga är mest känt genom Hågahögen, som är från bronsålderns mitt. Genom sin storlek syns den väl och dominerar sin närmaste omgivning.
Närheten till Hågahögen innebar att lämningar från bronsålder främst var att vänta vid undersökningen 2021. Detta visade sig också vara fallet. Mest påtagligt var spåren av en boplats med ett mörkt tjockt kulturlager som bestod av olika slags avfall som djurben, keramik, bränd lera och skärvsten. Bland djurbenen fanns främst nötkreatur och får/get. Dessutom fanns ben av svin, bäver, fågel i form av gås och fiskben av abborre. Den övre delen av lagret har sannolikt odlats i äldre tid, eftersom få fynd påträffades där. I lagrets botten fanns mycket skärvsten. Skärvsten är ett indirekt tecken på eldning, vilket också syntes av att lagret var mörkt och innehöll sot och träkol. Detta boplatslager fortsätter med stor sannolikhet söder och öster om Hågavägen mot Hågahögen, eftersom åkern vid plöjning är mycket mörk och innehåller skärvsten.
Figur 1. Kulturlagret A20 var upp till 0,4 m tjockt och innehöll rikligt med skärvsten, särskilt mot botten. Foto mot nordöst, Andreas Hennius, Upplandsmuseet.
Förutom kulturlager fanns också andra lämningar. Det var bland annat härdar (eldstäder) och stolphål. Några av stolphålen hade en kraftig stenpackning eller skoning av sten, vilket möjligen kan tala för att de ingått i stabila konstruktioner som stolphus. Konkreta tecken på stolphus kunde dock inte spåras eftersom de undersökta ytorna var smala. Dessa stolphål och härdar fanns på olika nivåer i kulturlagret, några i den övre delen, medan andra blev synliga först under lagret. De antyder därmed att de tillhör äldre och yngre skeden inom boplatsen.
Figur 2. Nedgrävningen A167 innehöll stora mängder lerklining, bränd lera och skärvsten. Foto mot sydost, Malin Lucas, Upplandsmuseet.
Keramiken i kulturlagret visade sig till stor del vara från bronsålder, med både rabbig och polerad keramik. Dessutom fanns keramik som möjligen kan vara från järnålder. Bland fynden märktes också stora mängder lerklining och bränd lera, sannolikt spår av ugnar. Vidare fanns en nästan klotrund löpare till malsten vilket är ett spår av malning av säd. Korn bör ha malts eftersom fragment av sådana har påvisats vid en arkeobotanisk analys av fröer.
Figur 3. Löparen var rundad och med plana, slipade ytor. Den fanns i toppen av ett stolphål. Foto Olle Norling, Upplandsmuseet.
Lämningarna har också kunnat dateras genom 14C-dateringar av träkol och djurben. Kulturlagren visade sig främst vara från bronsåldern, från omkring 1400–800 före vår tideräknings början. Det innebär att de delvis är samtida med Hågahögen. Därtill hade några härdar dateringar till äldre järnålder och var 1800–2000 år gamla. Det är inte så förvånande då lämningar från denna tid finns vid Håga gård och vid Ekobyn. Lämningar från samma tid har också undersökts vid Rickomberga, Stenhagen och på flera andra platser i Uppsalas omgivningar.
Dessa lämningar från äldre järnålder tillsammans med gravfält och boplats från yngre järnålder kan tyda på att det funnits mer eller mindre kontinuerlig bosättning och odling i Hågaområdet från bronsålder och fram till idag.
Figur 4. Inom synhåll från undersökningen låg Hågahögen, vilken visuellt har dominerat omgivningen ända sedan den anlades. Sambandet stärks av att boplatsen sträcker sig nästan ända fram till högen och att dateringarna från boplatsen och högen delvis är samtidiga. Foto mot öst, Andreas Hennius.