Nya resultat - tidiga gravar och en oväntat ung mur

För ett år sedan avslutades den arkeologiska undersökningen på Domkyrkoplan i Uppsala. Mycket har hänt sedan dess. En av norra Europas högsta lyftkranar står nu på plats och de båda tornprydnader som hela projektet går ut på att kunna restaurera har lyfts ned och tas om hand av kunniga konservatorer. Du kan läsa mer om restaureringsprojektet på Svenska kyrkans hemsida. 

På den arkeologiska fronten har det också hänt en hel del. Efter en första genomgång av den dokumentationen från gravarna gick det att se tydligare kronologiska skikt i materialet. Dels syntes detta i de stratigrafiska relationerna mellan gravarna, dels i gravskick och i de begravdas armställningar. Att det finns kronologiska skillnader i hur begravningar utförts – om och vilken typ av kista som har använts och hur den begravdes armar placerats – är känt från andra kyrkogårdar som undersökts. Huvuddelen av de som begravts inom den undersökta ytan hör till efterreformatorisk tid, främst till 1600–1700-tal. Eftersom kyrkogården använts kontinuerligt under flera århundraden är det inte förvånande att de yngsta gravarna är mest talrika. De äldre har ju i högre grad hunnit grävas sönder när nya begravningar skett. I det understa skikten fanns dock ett antal gravar som avvek. Färre av dessa har begravts i kistor, flera av kropparna var hårdare svepta och de gravlagdas armar hade placerats på sätt som bättre överensstämmer med det i medeltida gravar. Här fanns inte heller några av de gravprydnader eller utsirade kisthandtag som karaktäriserade de yngre gravarna.

Från fem individer, som antogs höra till det allra äldsta skiktet av gravar, skickades prover in för kol-14-datering. Det var väntat att dateringana skulle vara medeltida men vi blev ändå förvånade när analysresultaten kom. Fyra av de fem individerna kunde dateras till 1000-tal eller tidigt 1100-tal (till ungefär 1020–1150) medan den femte individen var ännu äldre, från 900-talet. Stämmer de här dateringarna, vilket vi arbetar vidare med att försöka kontrollera, är gravarna inte bara äldre än domkyrkan utan sannolikt också än den stenkyrka som antas ha funnits på samma plats tidigare. Gravarna ligger också relativt långt ifrån den äldre kyrkan. Den ska ha legat ungefär på samma plats där domkyrkans kor senare byggdes, omkring 90 m från 2019 års undersökningsyta. Möjligen hör gravarna istället till en ännu tidigare träkyrka. Några spår efter en sådan har dock inte hittats.

Dateringarna är spännande på många sätt och kan bidra till en ny förståelse både av domkyrkoområdet och av Östra Aros/Uppsalas historia i stort.

Parallellt med den arkeologiska genomgången av gravarna görs en osteologisk sådan av skeletten. Emma Sjöling och Sofia Prata från SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis) går igenom individ för individ. Hittills har de analyserat de vuxna individerna och hälsar att både unga vuxna och äldre personer finns bland de gravlagda. Många av dem har ledförändringar, framförallt i ryggraden men även i övriga leder, t.ex. kring bröstbenet och skuldergördeln. Det tyder på att de kan ha arbetat med kroppen under sitt liv. Tecken på bristsjukdomar förekommer hos ett antal individer, samt karies och tandlossning.

Samtidigt går Herman Bengtsson från Upplandsmuseet igenom ett annat material, nämligen begravningsböcker. Sådana finns framför allt bevarade från 1700-talet. Inget komplett register finns över de som gravlagts på kyrkogården ens från detta århundrade och det finns få noteringar om var gravarna placerats. Sammantaget finns det dock uppgifter som kan ge en övergripande bild av vilka som gravlagts och av sociala skillnader mellan dessa.

En annan som arbetar vidare med materialet är konservatorn Max Jahrehorn. I samband med sitt arbete att försiktigt rengöra och stabilisera föremålen så att de kan bevaras gör han ibland spännande detaljupptäckter. En sådan gjordes då det var dags att konservera en oval, tunn metallplåt som hittats i en av gravarna. Plåtskivan är 55x65 mm stor och tillverkad av någon kopparlegering. Den satt fast på trä. Träbiten var förmodligen en del av kistlocket och plåten i sin tur en del av ett föremål som lagts ovanpå detta. Kanske var den en del av ett lock till en ask eller dosa av organiskt material som inte bevarats. Bakom plåten hittade Max textilrester och då han röntgade föremålet i sin helhet såg han en ännu mindre metallskiva inuti ”dosan” – ett mynt! Myntet som kunde prepareras fram är dåligt bevarat. Möjligen rör det sig om ett 1 öres kopparmynt från 1720–50.

Myntet i ”dosan” som lagts på en grav är troligen från 1720–50. Foto Max Jahrehorn/Oxider AB.

Om de äldsta gravarna på platsen var äldre än vad som först antogs var det tvärtom med den mur som vi kunde konstatera hade varit byggd på diagonalen över undersökningsytan. Eftersom muren inte fanns med på de äldsta kartorna från mitten av 1600-talet respektive 1700-talets början men motsvarade placeringen av de medeltida byggnaderna norr om kyrkan förmodade vi att den hade rivits innan kartorna framställts. Det var dock inte helt lätt att få ihop den här dateringen med det arkeologiska materialet. Mycket verkade i så fall ha hänt under kort tid. Stora delar av muren måste både ha hunnit byggas om och rivas under loppet av 1600-talet. Under den östra delen av muren fanns gravar som uppenbart var äldre än denna och i rivningsresterna från muren fanns byggnadsdetaljer som troligen var från 1600-talet. Efter en ny genomgång av betydligt yngre kartmaterial, från 1800-talet, kunde flera av våra frågetecken rätas ut. Muren, visade det sig, hade inte alls rivits under 1600-talet. Den var inte ens uppförd då utan långt senare, precis i slutet av 1700-talet eller under 1800-talets första år. Åtminstone den östra delen av mursträckan. Den byggdes troligen i samband med att den tidigare kyrkogården gjordes om till park. Mitt i den nya mursträckan gjordes en portal, vilket vi kunde se spår efter vid undersökningen. Av kartorna framgår också att den praktfulla portalen från 1660-talet som tidigare fanns i väster nu tagits bort. Delar av det byggnadsmaterial som hade återanvänts i muren kan komma från rivningen av den här portalen. Den nya muren fick inte stå kvar särskilt länge. Vid mitten av 1800-talet var den borttagen.

Under den västra änden av muren fanns inga gravar och den här delen kan ha en både äldre och mer komplicerad historia. Men det får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.

Utsnitt ur 1842 års stadskarta, upprättad av Johan Way.